Såhär hittade mamma och jag nyss min underbara kanin Hampus i buren utanför köket.
Han är gammal, 12 år. Och ja, han brukar ligga konstigt men såfort man petar på hoom så vaknar han upp vilket han inte gjorde i detta fall. Hjärtat slog men själen verkade ändå inte riktigt vara där. Jag trodde han var nära på att lämna oss på riktigt. Och när jag väl insåg det, att han skulle lämna oss så bröt jag ut i mammas famn.
"Men Elina, vi visste att den här dagen skulle komma...han är gammal..." Försökte mamma medans jag var helt förkrossad. Sekunderna därpå slår Hampus upp ögonen och reser sig upp igen som om allt var som vanligt igen.
Lättnaden, känslan...det går inte att beskriva.

Den här händelsen fick mig verkligen att tänka på vad mina kaniner verkligen betyder för mig och att Hampus faktiskt inte har långt kvar att leva. Det fick mig att tänka på att jag borde ta vara på tiden och bry mig om dem mer och särskillt nu under Hampus sista tid. För en dag så finns han inte där längre hos mig, det vet vi alla.


Jag älskar dig.



// Elina.